Morgontuppen

Jag har precis vaknat – precis lika trött som jag var när jag gick och la mig. Skön… t! Solen har bytts ut mot järngrå moln men det må väl vara hänt, för jag har inte så värst mycket på tapeten idag förutom att repa. Ska ju sjunga på ett bröllop i början på juni (jisses, det är verkligen hemskt snart) så vi har bokat in oss i kyrkan där vi ska vara för att köra lite on spot.

Nu ska jag ta och sjunga upp så att det inte blir alltför många tuppar på helig mark Vi hörs senare!

 

Galer på Nalen, 2006

Crazy cat lady

Ok, nu känner jag mig som crazy cat lady – the music version, men det kan inte hjälpas. Har ju helt snöat in i min monstruösa playlist här på min kant och helt plötsligt började den spela PLACEBO?!

Har inte lyssnat på dem sen i gymnasiet men då var de verkligen… alltså… ja. De var right up there med syret på prioriteringslistan, om man säger. Och åh… det är ju så bra. Så bra, så bra, så bra. Så nu lyssnar vi på den här låten tycker jag.

 

Piano

Kära ni… vi måste prata lite om pianomusik. Pianostycken. Det är någonting i det som gör att jag förlorar mig alldeles. Springer vilse bland notstreck, diminuendon och klaver. Om jag blundar ser jag ofta musiken som ett böljande mönster, vilket säkerligen är en av anledningarna bakom att jag alltid haft väldigt lätt att plocka ut stycken på gehör.

Ja, nu skulle vi kunna prata pianomusik i en halv evighet här men jag vill egentligen bara dela en så hemskt vemodigt vacker liten bit med er. Jag längtar efter mitt älskade piano (jag vet att jag har skrivit piano sjukt många gånger nu, men det är ju faktiskt ett av svenskans allra vackraste ord) så att det gör fysiskt ont ibland. Åh, där kan jag sitta i timmar! Det är egentligen, när jag tänker efter, den enda platsen jag kan vara helt ensam på utan att det stör mig det minsta. Så fort vi får plats ska det hem. Samma vecka, samma dag, samma minut. Tur att vi ska på ytterligare en visning i veckan…

 

I’m just one of those ghosts

 

 

Soundtrack of my life

Många var de låtar som fick hjärtat att vilja brista, tårarna att välla upp och fossingarna att stampa takt då jag såg Anna Ternheim live på konserthuset för några veckor sedan. Perfekt pluggmusik är det också! Det här är min bakgrundsmusik medan jag skriver idag;

Bow Your Head

Triss i tisdagsmusik

Lyssna och njut på en gammal klassiker och två nyfunna favoriter!

 

She Spider – Mew

The A Team – Ed Sheeran 

To All Of You – Syd Matters

Bow your head

Anna var fantastisk. Nothing short of it. Hennes röst är en av få som faktiskt är bättre live än på skiva; djup, intensiv, känsloladdad och okonstlad. Fantastisk scen, makalöst ljus, underbart ljud. Jag har slut på superlativ.

Jag vet att jag skrivit förut om att jag inte kan hantera riktigt bra musik, och det fick jag ytterligare en bekräftelse på ikväll. När Anna började spela min 16-årsanthem Shoreline blev jag så överrumplad och överväldigad av minnen att jag började gråta. Stickade Red Label-tröjor, ekande musiksalar efter lektionstid, billig Ralph Lauren-parfym. Södergator, Stockholmsbussar, separationsångest. Herregud. Minnets kraft. Märkligt, mäktigt, dödligt… och alldeles, alldeles underbart. Tack Anna!

 

Konsert!

Hej vänner! Här hemma har vi haft en riktigt långsam söndag… jag har sovit nästan hela dagen. Det måste vara åldern… Nu har jag iallafall återupplivat mig själv tillfälligt, för härnäst på schemat väntar Anna Ternheim-konsert med Jessica, hennes mamma och hennes syster. Mys! Har varit ett inbitet fan av Anna i många år men har bara sett henne live en gång för längesen, så det ska bli kuuul.

 

Euphoria

Måste erkänna att Melodifestivalen är ovanligt bra i år! Bra programledare, bra drag och Randlid är – hur det nu är möjligt – brunare än någonsin, haha. Började för övrigt grina (?!) när Loreen körde sin låt, fatta hur mäktigt det måste vara att ha det publikstödet hon hade? Buhu, buhu. Inte lätt att vara lipsill, minsann.

 

Bohemian Rhapsody: The Finnish version

T kom precis och visade mig en video som ni bara _måste_ se (framförallt min kära mor och far) av tre anledningar; den finska brytningen är helt fantastisk, de är så jäkla bra men framförallt – det är så jäkla knäppt?! Och roligt?! WHY?!

Jag har som bekant en förkärlek till allt i musikväg som är lite knäppt, och vad är väl ett bättre exempel på spelglädje än det här? Med andra ord; jag älskar’t!